Redan i oktober börjar sjöarna att frysa på. Den första snön faller och lyser upp landskapet. Snart täcker snön skogarna på den Stora Taigan, alla de frusna sjöarna och myrarna, och de trädlösa fjällen. I november har vintern anlänt till Lappland. Dagarna blir kortare och kortare och i början på december stiger solen inte längre upp. Under sex veckor håller den sig under horisonten men kastar ett magiskt ljus över landskapet några timmar varje dag. En tid som kallas ”Kaamos” – Polarnatt – i Lappland.
Sedan, som utav en viskning från naturen, passerar vi förbi vintersolståndet, och man kan åter se solen igen den 10:e januari. Dagarna har, utan att vi märkt det, börjat bli längre. Först förlängs dagarna som “fjällripans steg”, sedan som ”renens språng”.
Varje vecka får vi över en timma mer solljus, och i februari förändrar den livgivande solen allting. Redan i mars är solen uppe längre i Lappland än i södra Sverige, och även om nätterna kan vara ganska kalla, värmer solen om dagarna.
Världen är annorlunda i april jämfört med i januari, men de har snön gemensamt. Och Aurora Borealis, norrskenen. De dyker upp på lapplandshimlen, och man kan se dem från september till april.
Sedan tar vintern slut och vårvintern tar sin början, ett lappländskt uttryck för de soliga nätterna i maj, och den smältande snön. Älvarna sliter sig loss från sina isfjättrar. Men det är en annan historia.
Galleri
Se bilderna i vintergalleriet